Att uppfatta det som att man blir tvångsförflyttad efter många års trogen tjänst är en svår process det har jag fått erfara under den gångna veckan.  Jag träffade några av våra anställda på ett boende där man var mycket oroad över att verksamheten skall upphöra. Man var positiv till att den upphör för att lokalerna ska moderniseras, men orolig för att en arbetsgrupp som fungerat i mer än 20 år skulle splittras.  En anställd formulerade de ungefär så här. ”vi har arbetat tillsammans i mer än 20 år vi känner varandra mycket väl nu står vi inför en skilsmässa där vi vet att denna arbetsgrupp aldrig någonsin kommer att arbeta tillsammans igen, vi har en sorg att bearbeta”. Mycket klokt sagt och det väcker eftertanke. För hon hade givetvis rätt har man varit arbetskompisar i så många år är det en skilsmässa som man gå igenom. Särskilt som det inte går att säga i förväg var man hamnar sedan.

För det går inte att säga i förväg. Vi vet ju inte vilka som går vidare till den privata omsorgsgivaren och vilka som väljer att stanna kvar i kommunen men på en annan arbetsplats.

Det är alltid svårt att veta i vilken ordning ska man hantera informationsflödet så att det går rätt väg ut i organisationen och inte via tidningarna eller på något anat sätt når de som berörs. Samtidigt måste man hitta tidsmässiga brytpunkter som harmoniserar med de lagar som finns och med de kostnader som en fördröjning kan medföra.

Jag ska följa utvecklingen och hoppas att jag på något vis kan bidra till att våra anställda kan känna sig trygga i sitt viktiga arbete. De tillhör ju de allra främsta när det gäller att ge omsorg, det finns det papper på.