I dag hade vi årets första kommunstyrelse och den som trodde at det skulle bli en kort historia hade som vanligt fel. Ytterligare en privat skola vill etablera sig i Kalmar och det var vi i majoriteten motståndare till. Varför det då. Jo i Kalmar minskar antalet ungdomar så kraftigt just nu och en tid framåt att vi nog borde överväga att lägga ner en skola i stället för att få en till som ska vara med och dela på elevunderlaget.  Borgerligheten argumenterar som vanligt för att ju fler skolor desto bättre och kanske någon av de som redan finns går i KK då finns det ju bevis för att kommunala skolor är bäst. Att all sådan här nyetablering kostarpengar som tas från övriga skolor tycks de inte tänka på. Att de elever som söker en friskola som sedan går i KK får ett avbrott i sina studier innan man kommer över i den kommunala skolan tänker de vist inte på. Det är den borgerliga principen om att privat är bra som gäller till varje pris.

Så var man tillbaka efter midsommar, 1:a maj och en intensiv valrörelse i valet till EU parlamentet. Nu är det städning av kontoret som gäller och att ladda för nästa aktivitet som blir Kalmar marknad i slutet av juli och sedan Kalmar stadsfest i början av augusti. Så nog finns det att göra alltid.  Inte kan man glädjas åt att det gick bra i valet för det gick inte bra visserligen ökade antalet röstande med ca 10 % men vi gick inte framåt en ynka tiodel men å andra sidan så förlorade vi inte något heller. Det är bara att ta nya tag och börja arbeta upp motivationen för höstens olika aktiviteter. Så mycket står i alla fall klart att någon hjälp från riksplanet får vi inte här i Kalmar.  Den gamla devisen kommer att gälla även nästa år. Valet vinner vi lokalt.

I dag har många fått ett brev från moderaterna där de säger att de minsann har tagit ansvar för ekonomin, de har vidtagit åtgärder för att möta den finansiella krisen. De har vidtagit åtgärder för att minska tröskeln till arbetsmarknaden.  Joho så många lögner på så lite utrymme har jag inte läst på länge!

Att ta ansvar för ekonomin innebär att man sänkt skatterna för de som tjänar miljoner om året och de är inte många. För vanligt folk har man visserligen sänkt skatten men i gengäld har avgifter till a-kassa m.m dubblerats, dessutom tvingar man kommuner och landsting i Sverige att höja skatten för att få pengarna at räcka till vård skola och omsorg.  För att möta den finansiella krisen har man påbjudit att bonusar inte får förekomma till cheferna. Det är billiga poäng det och har inte någon effekt på lågkonjunkturens härjningar i landet. Den minskade tröskeln till arbetsmarknaden har man åstadkommit genom att se till att människor inte har några alternativ förutom socialbidrag det skall stimulera arbetslösa att skaffa sig jobb, hur går det till att skaffa jobb när det inte finns några?

Det är uppseendeväckande att et väl etablerat parti ar så ovarsamt fram med lögnerna som Moderaterna gör i sitt brev. Bojkotta M, börja med att rösta rött i EU-parlamentsvalet den 6/6.

Jag har länge tänkt renovera köket hemma det som finns är 23 år gammalt och börjar bli slitet. Nu när man få ROT avdrag så slog jag till. Efter att ha kollat läget fick jag besked om att ”det går väl på någon vecka eller så” Oj Oj vad fel. Det är inne på tredje veckan nu. Det börjande med att man ju måste tömma alt man har i köket. Det stuvades in i vardagsrummet som snabbt blev fullt, då fylldes terrassen och sedan hallen.  Frysen hamnade i garaget och kylen i hallen. Åta på morgonen sker på papptallrik och kvällsmaten intas i gatuköket där jag nu är stammis. Så kom rivningsdagen då det gamla skulle ut. Då måste strömmen brytas då dör TV och radio. Och under ett par dagar även sänglampan så det går inte ens att läsa på kvällen. Sovrummet och en hörna av terrassen är det enda som kan användas.  Det går inte att deklarera, betala räkningar, skriva här och så vidare för datorn har ju ingen ström. Katastrof. Nu har strömmen kommit tillbaka men jag når inte till datorn utan betydande klättringar över möbelberget i vardagsrummet. Men jag ser ju ljuset i tunneln för nu är det inte mycket kvar. Men städningen i detta damiga inferno som hela huser befinner si i nu blir inte någon lätt match.

Det här gör jag aldrig om. Det får bli sterbhusets sak.

TILL MINNE AV KURT HJRETQVIST

En eftermiddag i april 1978 knackade han på dörren min mor och jag satt och åt våfflor. Nu får det vara nog med borgerligt styre i Sverige sa han. Ni ska väll vara medlemmar i partiet? Det var Kurt Hjertqvist som hade kommit hem till oss.  Efter ett par minuter satt han vid bordet och åt våfflor medan jag och min mor skrev in oss i det socialdemokratiska partiet. Jag viste inte då att Kurt hade lett in mig på den politiska banan och att min underskrift skulle prägla hela mitt återstående liv. Sådan var Kurt en eldsjäl som knackade på alla dörrar i Rinkabyholm och Hossmo under ett par år i slutet av 70 talet. Han värvade 250 medlemmar till partiet under denna tid. Alltid glad alltid med synpunkter på hur samhället utvecklades och med en stark känsla för Rinkabyholm och Hossmo. Kurt kom med åren att bli skolpolitiker och fullmäktigeledamot. Han var också under några år kassör i Kalmar arbetarekommun. Som sådan satt han också i styrelsen för partiet i Kalmar. Kurt var en mycket känd person i Rinkabyholm och Hossmo många var de som vände sig till honom för att få hjälp att driva olika frågor i kommunen Kurt var alltid redo att ge ett hantag till den som behövde.  Han var en socialdemokrat som präglades av en stark övertygelse om socialdemokratins värde för alla människor.  Han var den som alltid var glad och omtänksam mot alla.

Vi saknar en partikamrat och våra tankar går till familjen Hjertqvist som saknar en pappa en morfar och en livskamrat.

Trygghetsboenden är en ny form av boende för den som kommit upp en bit i åren. Avsikten är att skapa ett boende där den som ”bara” känner sig lite otrygg kan bo. Där lokaler finns för gemensamma aktiviteter men där man har sitt eget krypin. Avsikten är mycket god väldigt många människor känner otrygghet och skulle sätta stort värde på en sån här boendeform. För kommunen skulle det också vara en bra lösning eftersom vi då skulle kunna få förutsättningar att ha hemtjänst i huset. Men en sak som måste till är bidrag för byggnationen annars kommer lägenheterna att bli så dyra att ingen eller väldigt få kommer att ha råd att bo där. En statlig stimulans för att klara driften skulle också behövas eftersom den vänder sig till delvis nya grupper och därmed orsakar ökade kostnader för oss i kommunerna.  Det ska bli intressant att se hur regeringen löser detta för underskott i statens finanser med 100 miljarder har man ju redan. Ska man låna till detta?

Varför sover Svenskarna? Det är märkligt att regeringen får så höga opinionssiffror när man driver en politik som bidrar till att dra ner Sveriges ekonomi ytterligare. Man beräknar att budgetunderskotet i statens finanser skall öka. Man har urholkat a-kassan, man har försämrat sjukförsäkringen så att den nästan inte finns längre. Ändå viker inte siffrorna, mycket märkligt förstår inte den vanliga väljaren att nu måste krafttag till för att rädda välfärden.  Hur många människor måste bli arbetslösa, hur många måste blir utförsäkrade innan man gör någonting. Bakom alla ärenden som hand om indragen a-kassa eller indragen sjukpenning finnas en människa och ofta en personlig tragedi.

I Kalmar tycks den borgerliga majoriteten vara totalt ovetande om den ekonomiska kris som finns i världen i Sverige och som också hotar ekonomin i Kalmar kommun. Moderater och Folkpartister som ofta har talat om ansvar för ekonomin lägger det ena ofinansierade förslaget efter det andra i Kalmar kommun. Man kan ställa sig frågan I vilken värklighet lever de?

Att uppfatta det som att man blir tvångsförflyttad efter många års trogen tjänst är en svår process det har jag fått erfara under den gångna veckan.  Jag träffade några av våra anställda på ett boende där man var mycket oroad över att verksamheten skall upphöra. Man var positiv till att den upphör för att lokalerna ska moderniseras, men orolig för att en arbetsgrupp som fungerat i mer än 20 år skulle splittras.  En anställd formulerade de ungefär så här. ”vi har arbetat tillsammans i mer än 20 år vi känner varandra mycket väl nu står vi inför en skilsmässa där vi vet att denna arbetsgrupp aldrig någonsin kommer att arbeta tillsammans igen, vi har en sorg att bearbeta”. Mycket klokt sagt och det väcker eftertanke. För hon hade givetvis rätt har man varit arbetskompisar i så många år är det en skilsmässa som man gå igenom. Särskilt som det inte går att säga i förväg var man hamnar sedan.

För det går inte att säga i förväg. Vi vet ju inte vilka som går vidare till den privata omsorgsgivaren och vilka som väljer att stanna kvar i kommunen men på en annan arbetsplats.

Det är alltid svårt att veta i vilken ordning ska man hantera informationsflödet så att det går rätt väg ut i organisationen och inte via tidningarna eller på något anat sätt når de som berörs. Samtidigt måste man hitta tidsmässiga brytpunkter som harmoniserar med de lagar som finns och med de kostnader som en fördröjning kan medföra.

Jag ska följa utvecklingen och hoppas att jag på något vis kan bidra till att våra anställda kan känna sig trygga i sitt viktiga arbete. De tillhör ju de allra främsta när det gäller att ge omsorg, det finns det papper på.